sandrainafrica.blogg.se

Nu när jag sitter här och skriver i efterhand för att jag inte hade tid eller internet att skriva om de sista dagarna känner jag en enorm saknad! Vinden i håret när man står på bilflaket och kör på dom guppiga vägarna, solen i ansiktet, värmen mot huden och känslan i kroppen när man ser ett lejon springa bredvid bilen med sina stora tassar slår mot marken och sanden bara yr runt honom. Detta är en av de alla minnen man kommer sakna enormt mkt!

Det känns väldigt konstigt att var hemma, många har välkomnat en hem men det känns fortfarande konstigt. Det kommer ta några dagar att smälta denna fantastiska resa som man har varit med om.

Man har träffat så många fina människor och underbara djur framför allt, har redan kollat på nya resor jag vill göra. Så det är bara att börja jobba och tjäna pengar nu!

Här kommer lite favorit bilder!

   

    

   

 

      

 

Vaknar upp med att se resväskan stå jämte min säng färdigpackad, idag åker vi hem! Vi i stugan packar ihop allt och tar väskorna till Lapa där bilarna ska hämta upp bagaget.  Jag och Steffi en av mina stugkompisar gick tsm till gården vi gick till Terra och Jabo och sa hejdå, och de små bebis caracalsen också! Kändes så konstigt att detta var sista gången vi skulle se dom…

Vi kom till frukosten alla var samlade och försökte bli reda för hemresa, vi åt frukost som vanligt men vi visste att detta var den sista Harnas frukosten…När alla hade ätit upp var det dags för alla som skulle åka hem att gå upp och ställa. Herman hade som vanligt fixat fram ett rörande tal, gråtan fanns redan i halsen när man gick upp och ställde sig och den försvann inte när Herman började prata precis. Vi stod där allihopa och försökta lyssna på Herman mellan alla snyftningar. Sen började han att ropa upp vår namn och man fick gå fram till honom och Donna för att få ett diplom för allt jobb man gjort där och ett litet personligt brev att man har intyg att man jobbat där. Herman gav och sin bamse kram till varje och man vill inte släppa taget och sa också några väl valda ord som man bara grät ännu mer av!

När alla hade fått sina diplom var det dags att gå till bussarna, det var en av de värsta vägarna man gått nu visste man att detta är sista gången jag går här. Man kollade sig omkring runt gården en sista gång innan man gick över bron. Där gick man säga hejdå till alla och krama allihopa, tiden hade gått så fort de kändes som att de var igår att vi stod där och sa hejdå till dom som lämnade oss första veckan som man knappt kände. Nu var det ens egen tur att lämna denna fantastiskt dröm och underbara människor och djur!

Bilresan hem var inte alls jobbig vi hade Caleb som körde oss och han har så många att berätta så tiden gick så fort till flygplatsen. Under bilturen skrev vi också våra brev till de andra på Harnas, det var svårt att skriva för den guppiga vägen men också för att tårarna trängdes ut hela tiden så man fick skriva i etapper för klara av de. Hade så gärna velat så allas ansikten när de läser upp ens brev.

            

            

            

Efter mycket velande fram och tbx bestämde jag mig för att göra min sista tour idag.  Jag har gjort det två gånger innan men tycker det är så kul att åka runt och få se alla djuren, mata dom och höra våran turistguide prata om alla djuren, växter och andra historier. Det blev en mkt lyckad dag, jag fick mata och säga hejdå till alla djuren lejonen, geparderna, leoparderna, vildhundar, Carcals och favoriten, strutsarna…

Eftermiddagen hade vi som skulle åka hem ledigt för att ha tid att packa och ta det lite lugnt. Men man fick stressa igenom allt, så fort har jag nog aldrig packat är förvånad att jag inte glömde ngt. Men en varm dusch hann man också ta sen var det dags att göra sig i ordning för Lapa night men först åkte vi ut till Lejonen för att vara med på lionroar. Detta gör vara grupp som ska åka hem, man åker ut och får sätta sig imellan två inhägnader med lejon och i vanliga följ få Herman dom på ngt viss att börja ryta till varandra. Men idag ville dom inte säga hejdå till oss. Herman sa att det var ett teckan på att vi borde stanna och alla höll med.  Herman hade ett sista knep och de var att han skulle räkna till tre och vi alla skulle ryta och hoppas att lejonen röt tillbaka. Det lät så himla kul när det var 20 tjejer som försökte låta som ett lejon. Men alla vår så spända och hoppfulla att ingen skratta, det var så tyst! Vi satt där en bra stund och Herman gjorde sitt bästa men de ville inte ryta så det blev istället ett väldigt rörande tal. Tror inte de fanns ngt tort öga i närheten…Vi åkte tillbaka till gården där vi har Lapa night , godmat, härliga människor många skratt och även några tårar var en god sammanfattning på sista kvällen.

Vi gick tillbaka till stugorna och satt oss runt elden, vår musikant Leo som spelar gitarr drog igång kvällen. Det var den sista och bästa kvällen, alla var samlade och vi sjöng tsm hela kvällen. Här kändes det som man låg på moln en sådan härlig känsla, man ville verkligen inte åka hem! Vi gjorde också våra handavtryck på taket av Lapa. Det är så att många som åker sätter sitt handavtryck på taket på Lapa pch skriva namn och datum de har varit där. Så det är fullt av massa färgglada handavtryck från människor över hela världen! Så nu finns mitt handavtryck där också!  

             

 

            

 

 

Idag fick jag och några andra volontärer åka ut på Research tsm Herman och filmtemat. Filmtematet skulle filma våra Piggsvin som lever ute i lifeline. Några dagar därpå hade de satt ut en rörelse kamera,  så när något djur rör sig framför kameran tar den kort. Så vi åkte ut och hämtade chipet med bilderna. Filmteamet skulle filma oss från olika vinklar och intervjua.  När vi var klara hoppade vi upp på bilen för att åka iväg på den riktigt Reserchen detta var något vi gjorde utöver vår vanliga uppgift. Men som alltid så krånglar elektronik, kameran hade inte varit på i början av inspelningen så vi fick gör om allt från början…haha man börjar tröttna på filmteamet nu.

Men när de var klart åkte vi iväg till vildhundarna och matade dom, när vi kom fram till stället där vi matar dom låg 6 stycken vildhundar jämte vägen. Vi trodde att dom hade rymt men de var vildhundarna som levde ute i lifeline. Så Herman stod och höll koll på dom medans vi slängde över deras mat. Sen bar vi iväg ute i lifeline för att hitta Max, Mauritz och Pride och hennes ungar. De har alla ett halsband som jag har berättat innan som hjälper oss att hitta dom. Dessa geparder lever nästan helt fritt, de jagar själva och har ett väldigt stort område att leva på. Vi började med att leta efter Pride och hennes ungar, de tog ett tag. Anledningen för det var att hon höll på att jaga så rörde sig väldigt mkt. Så vi såg henne bara på långt håll denna gången, vi fortsatte till bröderna max och maruitz dom hittade vi snabbt efter Pride och kunde ge dom vatten och sitta med dom ett tag. Sen var det dags att åka hem, där vi fick ta ännu en filmning när vi kommer tbx till farmen med chipet med bilderna från piggsvinen. Sedan var de lunch och egentid, eftermiddagen hade jag trott att det skulle bli något mindre rolig aktivitet men filmteamet behövde samma volontärer som dom hade haft på förmiddagen för piggsvinen. Så vi fick hjälpa till med de och sedan åka på outside feeding, vilken dag man fick! Så vi åkte u till Piggsvinen igen för att sätta tbx chipet och sätta upp en  bur där vi skulle fånga dom. Anledningen till det är att dom ska fånga en hane från Harnas och flytta den till Nami. Där den kommer leva tsm med andra piggsvin i ett stort naturreservat.

Filmningen var klar och det var dags att åka och mata alla lejon, leoparder och vildhundar. Riktigt härligt att sitta på flaket och åka runt på alla gumpiga vägarna när solen håller på att gå ner.  Och innanför  stängslet springer ett lejon vid sidan av bilen och vet att han ska bli matade.

Imorgon är det min önskedag har igen aning vad jag ska önska,  vill önska flera veckor men det går ju inte…hoppas jag kommer på ngt! Nu ska vi äta och sedan dra oss till elden och sitta där och kolla på de miljader stjärnor på himlen och sjunga tsm med vår gitarrist!